fredag 24 februari 2017

Bokbloggsjerka 24-27 februari

Bokbloggsjerka i regi av Annikas Litteratur- och kulturblogg. Så här lyder veckans fråga:

Jag kan inte gå in på en bokhandel utan att köpa böcker som jag känner ett absolut tvång att äga just där och då. Jag utgår ifrån att alla känner igen sig (eller har jag fel?), var tror du att detta tvång/denna impuls bottnar i?
Jag kan faktiskt gå in i en bokhandel utan att köpa någon bok. Men det beror nog mest på att jag inte alltid har råd.
Men visst följer böcker med mig hem från bokhandeln, fastän jag borde låta bli att köpa. Boken finns säkert på biblioteket. Men vissa saker måste man bara köpa. Selma Lagerlöfs samlade verk och H C Andersens sagor i tio band tillhör de böcker som jag var tvungen att köpa. De hade så fina röda bokryggar. När jag blir rik (hmm...) så ska jag köpa ett hus där det finns ett stort rum som jag kan inreda som bibliotek. Med tomma bokhyllor kommer jag att helt och fullt kunna följa impulserna och köpa böcker. Jag tror för övrigt att jag ska ta en flyttkartong och lägga ett antal böcker som jag inte kommer att läsa om i den. Då kanske jag kan få plats med alla de där böckerna som ligger ovanpå andra böcker och på märkliga ställen i huset.
Det här var väl egentligen inget svar på frågan. Möjligen kan jag gissa att vi som gillar att läsa tycker om att se böckerna hemma hos oss. Ungefär som vuxna människor jag har besökt som har en massa tågmodeller eller grisar i olika former.

torsdag 23 februari 2017

Veckans ord på Ä

Linda med bloggen enligt O har en alfabetsutmaning, som närmar sig slutet. Varje vecka presenterar hon fem ord på en bokstav. Dessa ska vi associera med böcker. Våra tolkningar av detta är tämligen fria, men det ska handla om böcker eller författare. Veckans bokstav är Ä.

äcklig
I sin senaste bok, Lejontämjaren, tycker jag att Camilla Läckberg satte ett personligt rekord när det handlar om att beskriva äckligt våld.
Upplägget är det samma som i hennes tidigare böcker. Tillbakablickar som ska leda fram till förklaringen till de mord som sker i Fjällbacka.
Den här gången listade jag ut en del av svaret tämligen tidigt. Man börjar kanske känna igen fru Läckberg. Men visst är hon bra på att bygga upp en spännande intrig.
Det jag dock tycker är motbjudande är hennes märkliga fascination av det allra vidrigaste våld. Det jag nu skriver är ingen spoiler, för det förekommer redan tidigt i boken. En flicka som varit försvunnen återfinns på ett märkligt vis. Det visar sig att hon blivit berövad sina ögon, sin tunga och sina trumhinnor.
Det är inte första gången Camilla Läckberg skriver om riktigt brutalt våld, men den här gången tycker jag att hon har satt ett personligt rekord, och det säger jag inte som något beröm.
Hon borde faktiskt kunna skriva sina böcker utan detta sinnessjuka våld. Tacka vet jag Agatha Christie... 

äga
Löwensköldska ringen av Selma Lagerlöf handlar om general Löwenskölds mycket dyrbara signetring, som begravts tillsammans med honom. Generalen har tjänstgjort i Karl XII:s armé. Det är många som vill äga den, och de är bokstavligt talat beredda att gå över lik för att få tag i den.
Ringen blir sålunda stulen, vilket givetvis inte ger generalen någon ro, utan han går igen på sitt gods och söker efter ringen.
Löwensköldska ringen anknyter till gammal berättartradition. Man sitter tillsammans och kurar skymning och berättar historier. Det här är faktiskt en spökhistoria.

äntligen
Jag har äntligen köpt Blå stjärnan, som ingår i Jan Guillous romansvit Det stora århundradet. Den är med på bokrean Det har redan kommit ännu en del, Äkta amerikanska jeans, men den får nog vänta till nästa bokrea.

ärlig
På västfronten intet nytt av Erich Maria Remarques gavs ut 1929. Den var en av de böcker som nazisterna brände i sina bokbål. Romanen gav en alltför ärlig bild av krigets fasor.
Boken är en krigsskildring (från första världskriget), men den är ingen hjältedrapa där modiga soldater ger allt för fäderneslandet. Nej, den handlar om krigets hopplöshet och om vanliga, enkla soldater som bara vill överleva.
Det finns inget hjältemodigt i deras liv i skyttegravarna. Omkring dem dör deras vänner en meningslös död. Inte så konstigt kanske att nazisterna inte kunde tåla boken. Deras plan var ju att starta ett nytt krig som skulle ge det tyska riket ära och det tyska folket ökat "Lebensraum".
Den här boken är jag inte bara glad över att ha läst därför att det är roligt att ha läst en klassiker. Det här är en riktigt bra bok, som visar hur långt från regeringarnas propaganda livet är för en soldat i skyttegraven. För dem är det inte viktigt att vinna kriget. Betydligt viktigare är att försöka få tag på en brödbit eller en cigarett.

äventyr
Som barn var jag oerhört förtjust i Enid Blytons böcker. Hon förknippas framför allt med Femböckerna, men hon skrev många fler böcker än så. Jag minns med glädje både hennes Mysterieböcker och Äventyrsböckerna.

onsdag 22 februari 2017

En miss (eller en fullträff?)

Jag skrev i förra inlägget att jag, när jag var på bokrean, även köpte en bok till min fru. Det blev Det lilla bageriet på strandpromenaden.

Men när jag visade upp den, så sade hon att den hade hon just läst. Hon hade den i pocket. Så det var ju en miss av mig.

Fast å andra sidan visar det ju att jag tydligen känner min hustru väl. Jag sträckte ut handen i bokhandeln och tog just en bok som var precis en sådan hon ville läsa. Det var väl ändå lite duktigt av mig ;)

Bokrea 2017

Jodå, jag var iväg på bokrean idag. Jag såg till att komma dit före klockan 10, för då kunde man köpa fyra böcker och betala för tre.

Lite dåligt förberedd var jag. Jag brukar hålla koll på i förväg vad jag i första hand ska köpa, men jag känner mig nöjd ändå.

Tre böcker köpte jag till mig själv: Blå stjärnan av Jan Guillou, När klockan slår fem av Denise Rudberg och Mördar-Anders och hans vänner (samt en och annan ovän) av Jonas Jonasson.

Dessutom köpte jag en bok till min fru, som jag inte vet om hon vill ha: Det lilla bageriet på strandpromenaden av Jenny Colgan. (Vill inte fru W ha den, så tar jag den själv.)

Den stora frågan är som alltid - Hur i all världen ska vi få plats med fler böcker?

Dagens visdomsord 2017-02-22

”Jag gillar inte arbetsnarkomaner. Litar inte på dem. Varför jobbar de? Jag litar inte på flitiga jävlar. Det är så krig börjar: flitiga jävlar. Om terroristerna tog ledigt på helgen kanske de tog ledigt ett år. Till slut skulle de säga: ’Åt helvete med det här – vaddå spränga folk i luften? Det är ju fotboll på tv.’ Du skall icke orka bry dig. ” (Noel Gallagher)

måndag 20 februari 2017

42 timmar kvar

Nu är det 42 timmar kvar tills bokrean börjar. (I vart fall i Karlstad.) Och 42 är ju, som alla vi som gillar Liftarens guide till galaxen vet, meningen med livet. Slut på meddelandet.

söndag 19 februari 2017

En smakebit på söndag - Pastor Viveka och tanterna

Idag är det söndag. Utan att komma med några spoilers delar man på söndagen med sig av ett stycke från den bok man just håller på med att läsa. Spindeln i nätet är bloggen Flukten fra virkeligheten. Boken jag läser nu heter Pastor Viveka och tanterna och är skriven av Annette Haaland.

Viveka är frikyrkopastor, men har börjat tröttna på att alltid finnas till för alla andra. När en av kvinnorna i kyrkans kaffekommitté hittas död börjar pastorn nysta i fallet. Kan en mördare gömma sig i idyllen? Smakbiten kommer från sidan 24:

När Henry har försvunnit funderar Viveka vidare på snällhet. En pastors främsta uppgift är att vara snäll. Att vara snäll är till och med viktigare än att dricka kaffe och äta kakor. Viveka har, så långt hon kan komma ihåg, alltid varit snäll. Som barn hemma i Jönköping lekte hon varje dag med Lena Olsson, bara för att vara snäll. Hon spelade piano som mamma ville fast hon hellre ville spela gitarr. Hon läste tyska fast hon hellre ville läsa franska. Hon åkte på språkresa fast hon hellre ville vara hemma. Inte minst försökte hon att vara snäll då hennes föräldrar höll på att skiljas men då var hon ändå inte tillräckligt snäll för det slutade ändå med skilsmässa. Efter det insåg hon att hon aldrig skulle lyckas. Att hon aldrig skulle räcka till, men att hon måste försöka. Men hon valde att plugga i Stockholm istället för Jönköping. Då gjorde hon lite uppror i alla fall. Inte för att det är mycket att tala om men det måste vara bättre än inget, tänker hon.

lördag 18 februari 2017

Pion

Titel: Pion
Originalets titel: Peony
Författare: Pearl Buck
Förlag: Albert Bonniers Förlag (1978)
Antal sidor: 293

Pion av Pearl Buck är en bok som jag tyckte om att läsa. Kanske för att den var så annorlunda. Den utspelar sig i Kina på 1800-talet. Där bor judar, som blivit uppskattade samhällsmedborgare. I en av dessa familjer lever den unga vackra slavinnan Pion. Familjen köpte henne när hon var liten som sällskap åt sonen David.

Davids mor vill absolut att han ska gifta sig med en judisk flicka. Den judiska renheten måste bevaras. Davids far Esra är dock halvkines.

Pion älskar David och är beredd att offra allt för honom. Samtidigt har jag lite svårt för att bara se det positiva i henne. Hon är självuppoffrande, men samtidigt intrigant. Genom hennes agerande omöjliggörs äktenskapet mellan David och Lea, och David gifter sig istället med en kinesiska.

Det som jag kanske tycker är mest fascinerande är tanken som framförs i boken att den judiska församlingen i den kinesiska staden går under, inte på grund av förtryck utan därför att kineserna är alltför vänliga mot judarna.

I västerlandet förföljs judarna, vilket gör att de hamnar utanför majoritetssamhället, vilket också gör att de behåller sin särart. Kineserna känner däremot inte till någon antisemitism. De gifter gärna bort sina döttrar till judiska män. Efter några generationer finns inga judar kvar. De har blivit kineser.

Jag deltar i en utmaning som går ut på att från november 2016 till den 31 december 2017 ha läst något av samtliga 14 kvinnliga nobelpristagare i litteratur, och Buck är den fjärde. Hon erhöll nobelpriset i litteratur 1938.

Kaosutmaningen får den här boken svara mot punkt 11: En bok med något rött i omslaget.

fredag 17 februari 2017

Bokbloggsjerka 17-20 februari

Bokbloggsjerka i regi av Annikas Litteratur- och kulturblogg. Så här lyder veckans fråga:

Avsluta följande mening: Att läsa en bra bok är som att...
... dricka ett gott rödvin och äta lite kex och ost.



Vad gäller bilden ovan så vill jag absolut ta bort vindruvorna. Är det något som absolut inte passar till vin, så är det vindruvor! Konstigt men sant.

torsdag 16 februari 2017

Veckans ord på Å

Linda med bloggen enligt O har en alfabetsutmaning. Varje vecka presenterar hon fem ord på en bokstav. Dessa ska vi associera med böcker. Våra tolkningar av detta är tämligen fria, men det ska handla om böcker eller författare. Veckans bokstav är Å.

åklagare
Boken Självtäkt är skriven av en mindre känd deckarförfattare, nämligen tidigare åklagaren och numera domaren Tove Klackenberg. Hennes debutbok hette Påtaglig risk att skada, vilken fick debutantdiplomet av Svenska Deckaradademin. Senare har hon givit ut böckerna Inlåst och Dömd på förhand.
Självtäkt handlar om åklagaren Svea Lundström Duval som knappt hinner börja på sin nya arbetsplats i Östersund förrän Härjedalen drabbas av en rad sabotage. Tidningarna är snabba att knyta händelserna till rättstvisten mellan traktens markägare och samebyarna, och Svea placeras i Sveg för att leda den uppmärksammade utredningen.
Det finns saker som jag tycker är mycket bra i boken. Exempelvis de många tydliga exemplen på hur samerna blivit förtryckta långt in i vår tid. Fortfarande finns stora motsättningar mellan samer och svenskar i Sameland.
(Lustigt förresten att Tove Klackenberg låter en same i boken tala om svenskarna som ett annat folk. Det blev ju ett förfärligt bråk när sverigedemokraten Björn Söder benämnde samer som en egen nationalitet.)
Intrigen är väl inte helt dum. Det blir en hel del brott som ska lösas, och det gäller för polisen och för åklagaren att försöka se om det finns något samband.
Men varför måste Svea Lundström Duval bo i en husbil när hon tjänstgör i Härjedalen? 
Det jag har svårast att acceptera i boken är upplösningen. Plötsligt kommer det renar och skotrar med maskerade förare instormade mitt i ett EU-möte, och mitt i allt detta står allting klart för Svea Lundström Duval. Där hängde jag faktiskt inte riktigt med. 

åktur
Här blir det en bok som jag sågade när jag läste. Kopplingen till åktur blir att en bil nämns i texten ;)
Mons Kallentoft är en hyllad författare tror jag mig ha förstått. Det var därför med förväntan jag började läsa hans Vindsjälar. Men ack vad jag blev besviken.
Han har bland annat fått beröm för sitt språk, vilket jag finner fullkomligt obegripligt. Det är ofta korta, avhuggna meningar som antingen saknar subjektet eller predikatet.
På många ställen låter författaren oss få veta vad personerna tänker. Det är inte helt ovanligt. Men han låter oss veta vad nästan alla personerna tänker. Det gör att det är svårt att veta vem som egentligen berättar historien.
Riktigt eländigt tycker jag det är när mordoffret då och då tittar fram och berättar om hur han letar efter sin fru. Skulle kunna vara okej i en fantasybok eller en spökhistoria, men en vanlig deckare med poliser som försöker lösa ett mordfall? Nä, då tycker jag faktiskt att liken ska tiga still!
Dessutom händer det att Kallentoft mitt i ett stycke där vi följer en persons tankar plötsligt byter till en opersonlig berättarröst. Här är ett exempel där Yngve har märkt att polisen är på väg och vi följer först hans tankar:
En annan bil nu, men det är de där poliserna som kommer. De går mot dörren och de vet att jag har ljugit för dem, vet vad advokat Strandkvist har berättat för mig, och jag har inget alibi. Och när de två poliserna närmar sig ytterdörren höjer Yngve hagelgeväret, men sänker sedan vapnet igen.
Intrigen är jag inte heller så förtjust i. En gammal man har hittats mördad på ett äldreboende som ägs av en sliskig riskkapitalist. Det är uppenbart att Kallentoft tycker mycket illa om privata vårdboenden, och denna hans åsikt får han gärna ha. Det går att skriva långa välformulerade debattartiklar kring detta. Men när han gör en skönlitterär bok av det hela och denna fråga hela tiden genomsyrar texten, då blir det till slut för mycket.

ålderdom
Vad ska man göra när man uppnår ålderdomen? Lyssna på dragspelsmusik? Brodera? I Catharina Ingelman-Sundbergs bok Kaffe med rån sysslar di gamle med något helt annat.
Boken handlar om ett gäng gamlingar på ett vinstdrivande äldreboende, som tröttnar på att bli illa behandlad. Det måste vara bättre att sitta i fängelse än att bo på äldreboendet Diamanten. Därför börjar de planera brott, som ska få in dem i fängelset.
Detta lyckas de med, men fängelsetillvaron är inte lika bra som de föreställt sig. Därför börjar de snart att planera nya brott, som ska ge mycket pengar, men utan att de åker fast. De ska utföra "det ultimata brottet."
Denna bok är väl kanske inte någon "bladvändare" som man längtar hem till, men den är ändå småmysig. Det är roligt att följa Märtha, "Snillet", "Krattan" och de andra i pensionärsligan. En bok som helt klart duger till hängmattan i sommar.

ångest
Här passar nobelpristagaren Pär Lagerkvists diktsamling Ångest som handen i handsken. Den första diktens inledningsord är berömda.
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!
Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.
Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!
Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

åskådare
På fotbollsmatcher kan det finnas åskådare. I Fredrik Backmans bok Britt-Marie var här får huvudpersonen hjälpa till när byns ungdomar ska spela fotboll.
Vi får följa Britt-Marie, som just lämnat sin man och som nu, 63 år gammal, vill ha ett arbete. Av misstag får hon ett tillfälligt arbete som vaktmästare på fritidsgården i Borg, det enda som kommunen inte hunnit lägga ned i den lilla byn.
Till en början är Britt-Marie reserverad som alltid, och söker sin tillflykt i städningen. Hon löser de flesta problem genom att städa med bikarbonat.
Men snart får Britt-Marie uppleva en alldeles ny känsla. Det finns barn i den lilla byn som faktiskt behöver henne.
Steg för steg byggs hennes självförtroende upp i denna bok, som faktiskt är humoristisk. Jag skrattade högt flera gånger när jag läste den.